Hur högt ska jag skrika, för att du ska höra.

Den 20 juni skrattade vi och log vi. Det måste man en becksvart dag som den, annars dör man. Hon såg till att solen sken för oss och det var högsommarvarmt, men hon glömde bort ACn i rummet där vi åt. Där satt jag i långärmade, svarta kläder och svettades och hjärtat brast när ett av talen inleddes med ord om oss. Hon älskade sina barnbarn, och var så stolt över dem. Hon tog oss aldrig förgivna och tacksamheten i hennes blänkande ögon efter att jag hälsat på och tagit med henne ut på middag kommer jag att bära med mig föralltid. Hon är en evighet bort nu och tanken på att det bara är tre månader sedan är förvirrande och förkrossande på samma gång. Allting var ömsesidigt och låg alltid framdukat; ingenting är osagt trots den plötsliga bortgången. Och det gör det kanske lättare, men inte mindre smärtsamt. 
 
Jag tog farväl av farfar med en viss lättnad i kroppen. Sjukdomen hade varit värre än vad själva döden visade sig vara. Fridfullheten över hans ansikte den 29 novermber 2011 hade vi inte sett på helt för länge. Det var väntat och hur svårt det än kändes så hade det undermedvetna förberett mig på det oundvikliga. Den här gången är det annorlunda, vi är nog alla kvar i en sorts chock som slåss mot faktumet. Orättvisan är hursomhelst, i allra högsta grad, närvarande i båda dessa fall.
 
För fem år sedan var situationen just nu, och händelseförloppet under de senaste 4 åren, fullständigt otänkbara. Jag minns att jag skrev någon gång att jag vet att det är länge dit men den dagen min farmor eller farfar dör, dör jag. Det var kanske ett halvår innan han blev sjuk. Och jag lever ju. Det måste man ju. Det går inte att gräva ner sig i sorgen eller låtsas som att världen gått under; det har den inte. Men det hugger till i hjärtat varje gång någon refererar till sin farmor eller farfar eller mormor eller morfar, såklart. Och en speciell blandning av tacksamhet, sorg, avundsjuka och kärlek uppstår var gång jag går förbi en åldrad man eller kvinna som vid kanske 90 års ålder fortfarande förgyller livet för barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Det fruktansvärt vackra i gamla människor har nått mitt förstånd under dessa år. 
 
Farmor och farfar var alltid världens största trygghet. De var odödliga för mig. De fulländade varandra och var inte på långa vägar färdiga med livet. Inte ens farmor, utan farfar, var på långa vägar färdig med livet. Där kan man kanske börja föreställa sig sorgen. 
 
Tycker sällan synd om mig själv men i det här är det fan synd om mig, oss och henne. Det är mitt livs största sorg. Firar min födelsedag med släkten på lördag. Listan över inbjudna har aldrig varit lång men den är en evighet kortare, tommare utan henne.
 
 
 
Blir bara så himla tvungen att skriva av mig ibland. Terapi much. Och där var många fina bilder att visa, visst. Har inte rört dom dock, på redigeringsfronten. Vissa skildringar måste förbli oförändrade och orörda. AJA. Jag har semester, dricker helt för mycket vin och har tillochmed börjat inbilla mig att jag kan rita. Ja precis. Sitter själv hemma vid midnatt och ritar ugglor med rubriken "OWL"...... Har dessutom läst ut, INTE EN, utan TVÅ, TRE böcker under de här lediga veckorna. och joggat 2,5 km. En gång. 18 minuter tog det. Om man ignorerar det faktum att jag brukade kunna köra 5 km på under 25 minuter är det ju heeeelt ok. ellerhur? Hörs snart igen :)

Kommentarer
Postat av: st

Du är SÅ duktig, precis som vanligt!

2013-07-11 @ 07:11:54
URL: http://ordavsandra.blogspot.se
Postat av: christine

fina du <3 vill krama dig

2013-07-11 @ 08:23:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0