Ibland drömmer jag om farmor och farfar. Då är det så självklart att de lever. "Jag har varit här hela tiden", ja det är väl klart du har, tänkte jag och bröt ihop av kärlek och lättnad i min farmors armar. vad trodde jag, att hon var borta? det är omöjligt det visste jag från början. var gör man av all kärlek och saknad till människor när de dör? Va? ska man leva i 60 år till med bara minnen? utan att veta vad som hänt dem, hur de har det, om de finns här nånstans. Det är en jävla lång tid att leva med de tankarna . jag hade gjort vad som helst i hela jävla världen för att få lägga armen om min farmor en gång till eller höra min farfars friska röst .

 

men så är det. Det är inte värre för mig än nån annan. Jag bara hatar det .

 

 

För ett par månader sedan hade vi gravsättning för farmor. Det här är inte så illa, tänkte jag då. Det ska bara göras och det gick bra. Det är inte en gravsättning som är den svåra biten. inte heller en begravning eller minnesgudstjänst; det där kan man förbereda sig inför. Det vet man kommer, man ska bara ta sig igenom det.

 

Den svåra biten är när smärtan och saknaden plötsligt slår en rakt i magen från ingenstans och får en att tappa luften, en tisdagmorgon eller fredagkväll. och VARFÖR VARFÖR VARFÖR ekar okontrollerat i huvudet på en. det där oväntade som inte går att förbereda sig på. det är det som är det svåra. 

 

 

här sitter jag i oslo och pappa skickar mms på gravstenen de besöker och gör fin i kristianstad. och även om kristianstad känns långt bort så vet jag att f&f är precis här med mig och precis där med dem