Picking up the pieces

om ja bara får va helt ärlig här nu o berätta hur jävla drastiskt min arbetssituation förändrades på en timme i måndags? det har inte varit ett dugg jävla kul att gå till jobbet den senaste veckan. 
 
Jag vet inte ens vad den här baren är utan er två. Jag har aldrig sett det, det finns inte på min karta. Inte på det här viset. jag vet inte ens vem jag själv är på det här stället utan er i närheten??? 
 
du som senast i lördags log och sa "det här löser vi, det går fort, bara skönt att se att du också kan göra misstag o e lite mänsklig", när jag krossade ett vinglas i isen när vi hade som mest att göra och jag bara ville gå o gömma mig i ett hörn. Så ler man. du har aldrig klandrat mig för ett enda misstag av alla tusen jag gjort och du har i de mest kritiska stunder alltid varit positiv
 
och du T, som senast för nån månad sen, när jag stod front en lördagskväll med tårar i ögonen och bara ville gå därifrån, trängde dig in hos mig på min station och tog plats, ställde dig så jävla nära o jobbade med mig, sa "det här gör vi tillsammans, jag är här bakom dig". normalt sett hade ja sagt till vem som helst vad fan håller du på med, håll dig till din station, men du visste att jag behövde det och jag sa inte ett ljud, torkade tårarna och så log jag igen. det finns inte en människa i hela världen som kan ersätta den platsen för mig och för fridays karl johan 
 
jag är arg ledsen och besviken och mest är jag orolig. vad ska vi göra nu . var det värt det? när det gått två eller tre veckor utan att jag sett er gå in i baren på changeover eller fått fråga er hur dagen gått över en kaffe innan mitt pm-shift, då kanske jag fattar
 
just nu är flaggan bara på halvstång på KJ, som om någon dött. 
och det här är inte ett dugg jävla kul, det är så jäävla tungt här nu
 
era jävla idioter

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0