"Vi lyfter inte än på en stund, vi är för fan i Italien.."

 

sa flygvärden, när vi redan var sena med att boarda i Rom, och syftade på kulturens brister när de kommer till tidsplanering. Efter en stillastående timme sa även piloten i högtalarna "som vanligt står vi kvar i Romaaa.. och vet inte när vi får lyfta. det kan ta ett tag" han suckade, och jag log lite för mig själv och beställde 2 öl och öppnade min semesterbok. Italienarna är något alldeles säreget. 

 

fem timmar tidigare hade jag stått och väntat på min buss mot Neapel, redan innan solen ens gått upp, och blivit lite smånervös helt ensam på stationen sådär fem minuter innan den skulle avgå. Med ett ganska pressat tidsschema inför mitt flyg snabbade jag mig ombord bussen när den väl anlände o tänkte "nu kööör vi!!!".. 20 minuter senare avslutade de italienska busschaufförerna sitt morgonkaffe med extra snackstund och klev in i sina respektive bussar o satte fart mot respektive destination. På en av alla vägar mitt bland alla små kurvor mitt i ett av alla berg på Italiens sydkust tog det oss femton minuter att ta oss förbi mötet med en lastbil. Det bara är så. Det bara går bra så. 

 

De pratar med varandra, ler och gestikulerar mot varandra. De fungerar ihop. Det är något helt annat. De känner varandra. 

 

MIn semesterbok är JUST KIDS, av Patti Smith. Den är helt fantastiskt inspirerande, för vem som helst var som helst gällande vad som helst, vill jag tro. Jag läste typ halva boken mitt i en känsloladdad hemresa och var mindre flygrädd än jag varit på ett år nu.  

 

Arrivederci.