När han fick diagnosen för drygt 2 år sedan blev jag fullständigt livrädd och paralyserad av tanken på en begravning. Vem som helst men inte farfar. Inte farmor och farfar var de första ord jag skrev om det, av alla miljontals som följt därefter.

Det var väldigt nära att han förlorade kampen redan en natt i januari 2010. jag vet inte vad jag hade tagit mig till om han gjort det, vet inte vad som skulle räddat mig. Tror fan att sorgen hade tagit död på mig

Två år är ingen lång tid och när en nära blir sjuk ägnar man den inte åt att förbereda sig för döden. Det är för mycket sjukdom ivägen. men på något vis har det undermedvetna ändå tagit hand om det, har jag märkt nu. Från att vara totalt panikslagen och säker på att en begravning klarar jag aldrig blev jag tillslut livrädd för att jag skulle missa den pga min resa.

Jag kan fortfarande höra hans röst som den brukade låta. Jag har aldrig någonsin accepterat att han blev sjuk men det spelar ingen roll. Imorgon är det ändå dags, farfar. <3