17 maj
över till lite roligare saker då
17 maj är nog min favoritdag av alla dagar vi hunnit bo här nu (över sju månader i oslo nu hur sjukt !!!). firandet av nationaldagen här är helt jävla galet, (hallå sverige??? step up). vi jobbade natt den 16e, vaknade efter 3 timmars sömn kl 9 den 17e och firade ett helt jäkla dygn. började med champagnefrukost och fortsatte ner i stan, sol och uteservering, sen gick vi på jobb kl 19 och körde ett helt galet 12-timmarspass där . KAOS efter 23, men de va bara att kötta på och ha kul fram tills stängning. klockan 7 på morgonen loggade vi ut från det arbetspasset. oh oh my
klänning!!!! på mig!!!!
champagnefrukost !!!
såhär såg gatorna ut i city. så mycket folk och så mycket norgeflaggor, folktåg och parader av firande
glada svenskar föredrar norge
bildbomb på oss från dannis telefon :::: (min kamera är visst påväg att helt kasta in handduken haha jämför kvalitén på bilderna.. vad fan??)
asså finaste!!!!
asså.. danni och tjejerna jag jobbar med. guldvärda
kl 19 gick vi alltså på jobb i vita skjortor dagen till ära. den var inte lika vit när natten var över haha ..
pm crew med en välförtjänt öl efter baren stängt. HERREGUD vilket amazing jobb ALLA gjorde så att vi överlevde kaoset och (för de mesta) hade kul samtidigt !!!
och den här killen, vilken hjälte som stod i front och köttade 19-03 utan en enda paus . det alltså
fyra timmars städ och SEN sa mette tack och godnatt och somnade på tre sekunder när hon kommit hem
TACK för en helt fantastisk första 17e maj i det här fantastiska landet med de här fantastiska människorna !!!! *lycklig*
i love you
för precis ett år sedan hade det hänt men jag visste inte om det än. jag låg och sov med honom tätt intill och när jag vaknade hade jag 8 missade samtal från kristiansstad sjukvård. jag är glad att jag missade de samtalen. vaknade av att pappa ropade på mig några timmar senare. jag kan minnas att orden kändes overkliga, att jag inte trodde på de ens då men att jag brast ut i gråt och sprang upp för trappan, intill tryggheten igen
tänk att en far måste berätta för sina barn att hans mamma, deras farmor, plötsligt gått bort. inte nog med att han måste hantera det själv, han måste samtidigt samla styrkan att berätta det för barnen
i efterhand trodde vissa att det gällde min mamma. de hade samma namn. kerstin hellemarck. och de båda hette nilsson innan de gifte in sig.
den här älskade älskade människan . det tar emot att svära i hennes sammanhang men FAAN I HELVETE
"klas sa alltid att om vi lever till vårt guldbröllop så ska vi fira. så nu firar jag".
hon tog hand om sig. hon hade precis överlevt honom. "man har inte roligare än man gör sig. om jag begraver mig i sorgen kommer jag också dö. och jag känner att jag har många år kvar att leva", sa hon. så drack hon ett glas vin och jag två. så gick vi hem sida vid sida den kvällen.
för 366 dagar sedan gick hon omkring i lägenheten och donade. hade infryst mjölk i frysen om någon som önskade mjölk i kaffet skulle komma på besök. kakor infall vi skulle komma på besök. fryspåsar och gummiband omkring precis allting. ost och osthyvel, öppnade juicepaket i kylskåpet. så mycket liv. jag kan inte ens nå det. jag kan inte tänka så långt. det är för smärtsamt att föreställa sig den här stunden för ett drygt år sedan och inte tänka att jag satt i bilen påväg dit för att förhindra vad som var påväg att hända. tänka att varken pappa eller min farbror bjöd hem henne för att se melodifestivalen, som de så förjävligt smärtsamt förbannar sig för nu. eller att hon inte bara kunde ta den förbannade bussen hem en timme senare den kvällen. det känns som en jävla mardröm som spelas upp om och om igen när jag tänker på det
"jag har inte hunnit plocka ihop nån väska med mina saker.."
nej kära lilla älskade.. "det ska du inte oroa dig för, det fixar vi. bara ligg ner och vila så fixar vi det"
en evighet till hönedahlsvägen. för långt.
jag vet att vissa tänkt att mer kunde gjorts. att det är någons fel. men det spelar ingen roll. spelar absolut ingen roll. ambulansen kunde kört lite fortare. jag vet inte hur fort de körde. det kunde funnits fler och närmare ambulanser tillgängliga. låset till trapphuset hade kanske inte behövt vara så svårt att få upp. det förändrar ingenting. det spelar ingen roll nu.
lilla kära älskade. snälla kom tillbaka. det här var det sista som var menat att hända, det blev nåt fel. hur kunde det bli så fel? det är inte sant. det är ännu inte sant, bara helt jävla sjukt . om jag ska tro på en gud så det här. ta hand om henne och snälla se till att hon åtminstone ser oss för resten av tiden hon var menad att vara nära oss
ibland tror jag att jag är dum. att jag blivit knäpp av att tänka eller inte tänka på det. ska det vara så jävla svårt att förstå då? ett halvår innan han blev sjuk skrev jag "när farmor eller farfar dör dör jag". jag visste det redan då. ibland känner jag bara för att dö, lägga mig ner och vägra resa mig igen, i ren protest. bara för det här finns inte. sånthär händer hela tiden, det fattar jag med men jag var bara så jävla naiv och egoistisk att jag aldrig trodde det skulle hända oss. jag vet att jag satte mig på tvären direkt när han blev sjuk, och vägrade. vet att det var fel. det enda jag kunde göra när han sa "jag blir snart bra" var att lita på honom, le och kramas. jag älskar honom för att han försökte. men sen gick det såhär
Jag älskar dig så jävla djupt farmor så jag kan inte ens sätta bättre ord på det än svordomar. oändligt evigt <3<3<3<3
