so Think about the show.

Herregud vilken seger!
Jag är så oerhört, obeskrivligt glad och stolt; vi fixade det och vi gjorde det själva. Han gjorde det. 
 
 







Det känns som en seger för mig också, för att vi tvingades åka iväg såhär ouppbackade och jag trots allt inte är mer än bartender. Så otroligt tacksamt att Chris faktiskt köpte sig en biljett och hängde med, för att stötta och vara där. 
 
Det slog mig först när jag stått och sett på de andra, och sen fick se honom avsluta med sin frontbar, hur markant klasskillnaden verkligen är. Jag tror att jag blir blind och van när jag ser honom jobba jämt; jag vet vad han kan och vad som väntar, och jag står som oftast bakom honom, men det slog mig på den här tävlingen att jag aldrig sett en mer komplett bartender än min kille. Han är SÅ bra.
 
och det märker man efter en sån här tävling när totala främlingar kommer fram och hyllar honom, berömmer honom, säger "ive never seen anything like that, that was insane", och det tar aldrig slut, barbacken säger efteråt "serioursly man, if you would have dropped a bottle i would not have been able to even pick it up, i was just in chock looking at you working".
 
Nu är det ju poängen dock som avgör och han vann inte med några stora marginaler där han stod och blev kompis med sina "gäster" i två minuter och muddlade gurka i 20 sekunder, men han vann. Jag bröt ihop i lättnad så jag slog näsan i stolen framför, irländarens mamma klappade om mig och sa "he's just amazing, what a great job you've done", o så fick jag gå fram, fråga Ben Clayton vem som är bäst i Europa, ta den här bilden 
 


 
sen kasta mig in i famnen på honom. Inte bara för att jag råkar vara hans flickvän. För att jag varit hans companion o hållt alla tummar o tår, för att jag är så stolt och glad för hans skull. För att våra chefer sitter hemma, lika nervösa som vi, smsar och väntar på besked. För att vi redan vet. För att han fixade det. 
 
"KÖP CHAMPAGNE VI BETALAR!!!" skrev dem som svar sen, och det gjorde vi. 
 
Chris och han rökte cigarr, jag smet iväg och rökte 2 förbjudna cigaretter bara för jag behövde en paus från allt hysteriskt prat och firande, jag kramades med hans föräldrar och vandrade Dublins gator ner i en dimma. 2 dygn senare tog jag hans hand på Karl Johans gate i Oslo och han säger "nu börjar det landa lite". och jag säger "fattar du hur stort det här EGENTLIGEN är. det är så svårt att se när man är mitt i det".
 
Nu drömmer jag om att åka till New York i november, för det ska han göra. Drömmer om Dallas i mars, för där ska han tävla. Det finns 10 000 fridays-bartendrar i världen. Han är en av de 6 eller 8 bästa. Och de säger till honom: På en bra dag vinner du VM.
 
 
Dublin var nice, förresten. Vi hann inte med mkt utanför tävlingen men vi hann med ett par pubar
och det var guinness, och irländsk livemusik precis som man föreställer sig det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0