Herregud vilken seger!

Jag är så oerhört, obeskrivligt glad och stolt; vi fixade det och vi gjorde det själva. Han gjorde det. 

 

 

Det känns som en seger för mig också, för att vi tvingades åka iväg såhär ouppbackade och jag trots allt inte är mer än bartender. Så otroligt tacksamt att Chris faktiskt köpte sig en biljett och hängde med, för att stötta och vara där. 

 

Det slog mig först när jag stått och sett på de andra, och sen fick se honom avsluta med sin frontbar, hur markant klasskillnaden verkligen är. Jag tror att jag blir blind och van när jag ser honom jobba jämt; jag vet vad han kan och vad som väntar, och jag står som oftast bakom honom, men det slog mig på den här tävlingen att jag aldrig sett en mer komplett bartender än min kille. Han är SÅ bra.

 

och det märker man efter en sån här tävling när totala främlingar kommer fram och hyllar honom, berömmer honom, säger "ive never seen anything like that, that was insane", och det tar aldrig slut, barbacken säger efteråt "serioursly man, if you would have dropped a bottle i would not have been able to even pick it up, i was just in chock looking at you working".

 

Nu är det ju poängen dock som avgör och han vann inte med några stora marginaler där han stod och blev kompis med sina "gäster" i två minuter och muddlade gurka i 20 sekunder, men han vann. Jag bröt ihop i lättnad så jag slog näsan i stolen framför, irländarens mamma klappade om mig och sa "he's just amazing, what a great job you've done", o så fick jag gå fram, fråga Ben Clayton vem som är bäst i Europa, ta den här bilden 

 

 

sen kasta mig in i famnen på honom. Inte bara för att jag råkar vara hans flickvän. För att jag varit hans companion o hållt alla tummar o tår, för att jag är så stolt och glad för hans skull. För att våra chefer sitter hemma, lika nervösa som vi, smsar och väntar på besked. För att vi redan vet. För att han fixade det. 

 

"KÖP CHAMPAGNE VI BETALAR!!!" skrev dem som svar sen, och det gjorde vi. 

 

Chris och han rökte cigarr, jag smet iväg och rökte 2 förbjudna cigaretter bara för jag behövde en paus från allt hysteriskt prat och firande, jag kramades med hans föräldrar och vandrade Dublins gator ner i en dimma. 2 dygn senare tog jag hans hand på Karl Johans gate i Oslo och han säger "nu börjar det landa lite". och jag säger "fattar du hur stort det här EGENTLIGEN är. det är så svårt att se när man är mitt i det".

 

Nu drömmer jag om att åka till New York i november, för det ska han göra. Drömmer om Dallas i mars, för där ska han tävla. Det finns 10 000 fridays-bartendrar i världen. Han är en av de 6 eller 8 bästa. Och de säger till honom: På en bra dag vinner du VM.

 

 

Dublin var nice, förresten. Vi hann inte med mkt utanför tävlingen men vi hann med ett par pubar

och det var guinness, och irländsk livemusik precis som man föreställer sig det. 

Hans 4-bottlepours säger mig att han e redo. Hajar ni barsnacket??? 

 

De e nåt grymt på g här nu 

 

Let's go Dublin !

 

bläddra ner fem inlägg till bilderna med alla pizzor, och de fyra är de godaste pizzor jag ätit i hela mitt liv. den första på hvar i kroatien, tro det eller ej, den andra på ett dyrt ställe i florens, den fjärde som en av alla eviga, världsklassiga take away "pizzaslicear" man kan köpa för 2,5 euro, som e godare än något någon pizzabagare kan åstadkomma var som helst i världen. den tredje på ett billigt ställe i Rom, där vi bad att få SMAKA på "husets vin 1 liter för 11 euro" och han ställde fram en hel kanna, blinkade med ögat och sa "smaka då!" varpå jag och rebecca sa "det är gott men vi vill bara ha en halvliter. Då ryckte han på axlarna igen, blinkade med ögat igen, sa "så drick halva kannan då!". vi såg på varann o leenden byggdes upp och så kom vi överrens om att det här va helt fantastiskt -

- Där vi satt på fyra tältstolar, o trängdes med andra människor där den ena italienaren överröstade den andra, med gråa enorma pappersark till dukar och minimala vattenglas till vinglas, med en restaurangtoalett utan toasits, toapapper, tvål och lås. o efter en enda tugga sa vi i kör "de här e mitt livs godaste pizza". Vi älskade det här stället så att vi gick tillbaka dagen efter.

 

Men vi såg till att inte vara kissnödiga. 

Tänk att få stå vid den här vägskylten o bara välja vart man vill åka . Inga dumma alternativ va

 

Det vore ljug att säga att det är kul att va hemma, såklart 

Men Europa e dyrt så plånboken e nöjd med att jag jobbar igen 

 

det känns redan så långt borta o jag har bara varit hemma i en vecka

 

men jag kommer ju faktiskt hem med en plan i bagaget. Som känns jävligt bra också,
som jag kommer hålla mig till. och det var ju egentligen det som var poängen med mitt augusti

 

På tisdag åker vi till Dublin 

sen börjar resten av allt det här

 

det finns mycket att säga om yrket vi ägnar oss åt.

Men att få lyssna till ord som dessa och ta de med sig ut i livet 

är bara ett exempel på hur givande det är, det vi sysslar med. 

"Vi lyfter inte än på en stund, vi är för fan i Italien.."

 

sa flygvärden, när vi redan var sena med att boarda i Rom, och syftade på kulturens brister när de kommer till tidsplanering. Efter en stillastående timme sa även piloten i högtalarna "som vanligt står vi kvar i Romaaa.. och vet inte när vi får lyfta. det kan ta ett tag" han suckade, och jag log lite för mig själv och beställde 2 öl och öppnade min semesterbok. Italienarna är något alldeles säreget. 

 

fem timmar tidigare hade jag stått och väntat på min buss mot Neapel, redan innan solen ens gått upp, och blivit lite smånervös helt ensam på stationen sådär fem minuter innan den skulle avgå. Med ett ganska pressat tidsschema inför mitt flyg snabbade jag mig ombord bussen när den väl anlände o tänkte "nu kööör vi!!!".. 20 minuter senare avslutade de italienska busschaufförerna sitt morgonkaffe med extra snackstund och klev in i sina respektive bussar o satte fart mot respektive destination. På en av alla vägar mitt bland alla små kurvor mitt i ett av alla berg på Italiens sydkust tog det oss femton minuter att ta oss förbi mötet med en lastbil. Det bara är så. Det bara går bra så. 

 

De pratar med varandra, ler och gestikulerar mot varandra. De fungerar ihop. Det är något helt annat. De känner varandra. 

 

MIn semesterbok är JUST KIDS, av Patti Smith. Den är helt fantastiskt inspirerande, för vem som helst var som helst gällande vad som helst, vill jag tro. Jag läste typ halva boken mitt i en känsloladdad hemresa och var mindre flygrädd än jag varit på ett år nu.  

 

Arrivederci.

 

 

jag är på hemmaplan sen 30 timmar 

och jag känner mig inte redo för livet men när Alicia fyller år och vill samla vänner på middag så svämmar hjärtat över och så finner jag mig själv mitt i allt jag så kärleksfullt ifrågasätter

 

jag har lite brunbrända kinder, linser istället för brillor och stora guldiga ringar i öronen.

nu har jag nyss vandrat hem i höstkappa och matat kaninerna, nykter efter sex drinkar. 

Fick krama om Thomas ikväll. han saknar oss men han är okej

 

På måndag klockan 15 börjar jag jobba igen. 

Jag har ätit minst en pizza om dagen i fyra och en halv vecka. Alla dagar utom två. 

Amalfi, Atrani och kusten både åt öst och väst är de vackraste platser jag nånsin sett 

Pga fint sällskap har ja inte bloggat på tre veckor men i tisdags åkte Stefan till flygplatsen och jag åkte söderut 

Har somnat bland okända andetag i tre nätter och upptäckt fyra så himla fina byar 

Och här sitter jag för mig själv i en trång gränd i Italien och jag har knappt två veckors erfarenhet men

Det är lite märkligt det där med att resa ensam för samtidigt som jag inte "behöver" ta hand om någon så har jag heller ingen som tar hand om mig 

Som för några dagar sedan när jag akut åkte på vätskebrist mitt på en restaurang, o blicken blev fläckig och hörseln reducerades, svett trängde ut ur varenda por på hela kroppen; mina armar var dyngsura och det rann längs magen. Jag orkade inte ens sitta upprätt utan sprang rakt in i restaurangen och la mig plant på golvet. O det gick på 1 minut. Han sprang efter vatten o klappade mig över håret o jag borrade in mitt huvud vid hans hals o han tryckte sina händer mot mina armar för att överföra sin värme till min kallsvettiga kropp tills jag mådde bra igen.

Såna saker, men såklart främst att få dela alla upplevelser med någon och skratta en massa. 

Jag tycker om både och, men de e en sån himla skillnad 

Btw

Man tror aldrig att man ska bli den som går på bussen o stinker svett, men hej, jag svettas som en gris här och har inte tvättat kläder på 3 veckor 

Imorgon åker jag hem och tvättar alltså

(Sen kommer mer sammanhängande uppdatering lovar)